Upp och ner, ut och in

Svenskan har en del riktigt konstiga uttryck. Om man frågar någon hur de har det så kan de svara det är upp och ner. Med det brukar man mena att ibland är det bra och ibland är det sämre. Samtidigt kan man säga att "den där tavlan hänger upp och ner" men då menar man plötsligt att uppsidan är nedåt på tavlan. Om man skulle använda samma betydelse för upp och ner i första fallet så betyder det ju att allt är en ända röra, men så används det inte allt för ofta. Varför säger man inte att tavlan "har uppsidan ner"?

Samma sak gäller "ut och in" och "bak och fram". Här borde man säga att man har insidan utåt och baksidan framåt.

Varför är det så? Kunde man inte nöja sig med en entydig betydelse?